Major breakdown

Sitter här på sängkanten med saftflaskan bredvid mig. Det första jag dricker på 18h! Ja, du läste rätt, 18 timmar. Anledningen är att allt bara ramlade över mig igår, precis alla små till stora saker som jag förväntas kunna lösa med förbundna ögon. Och, när jag då står där i köket o den lilla kaffesilen är spårlöst försvunnen IGEN då bestämde jag mig (skulle sila soppan så jag kunde få i mig lite mat)... Jag skulle krypa ner i sängen o stanna där tills jag är så uttorkad att kroppen lägger av. Såhär sitter jag nu och har återigen svikit mig själv genom att jag stoppar i mig vätska. Alltså, som jag sa till T nu när han var hem o pratade med mig 'jag vill ha ett liv, ett roligt liv. Inte enbart ha ett liv för att försöka lösa skolsituationen för barnen'. Ja, det är nästan det enda jag gjort i 3 års tid. Jag orkar bara inte. Har ingen livslust kvar. För att inte tala om Klexane-sprutorna. De ger ju ångest som jag aldrig kommer glömma. Nä, jag saknar min älskade mamma och min kära mormor och vill till dom. Inte stanna här i en värld som denna.
Förlåt att jag tynger er följare med detta...